För några veckor sen i början av juli 2012 gick det upp en liljeholmens för mig angående min hälsa. Jag var fan döende…. Kan låta drastiskt men jag kände mig verkligen inte frisk på något vis alls. När jag också mötte åsynen av ett förhöjt blodtryck blev det för mycket för mig. Jag blev ledsen och därefter blev jag förbannad. Jag höll helt enkelt på att ta död på mig själv.
Orsaken var dock inte bara lättja. Faktum är att jag många ggr försökt förbättra min situation men misslyckats. Det stora problemet har som för många andra varit att upprätthålla ett intresse för det hela på lång sikt. Dvs inte tröttna på diet och träning. Det andra, egentligen på sistone mer allvarligare problemet, har varit att jag inte har kunnat göra så mycket åt saken rent träningsmässigt.
Att gå på diet när man redan är trött och sliten efter uppstart av nytt företag kändes inte aktuellt och när man då likt mig även dras med fysiska krämpor så blir det ännu svårare att motivera sig.
Jag har:
- Ont i vänster hälsena. Troligen ärrvävnad på senan (som är full av knutor).
- Ont i höger fot, i någon av de yttre metatarsalerna. Troligen slitage.
- Benhinneinflammation som är kroniskt återkommande. Sitter i främre benhinnan och är ett problem jag även drogs med redan som ung. Min främsta käpphäst i motionssammanhang. Blir givetvis än värre nu som tung gubbe.
- Lägg därtill återkommande problem med mage, rygg, migrän, knä och höft. Allt saker som tenderar att trassla än mer när jag tränar/rör mig.
Så kanske du förstår att träning för mig inte har varit en helt enkel sak. Jag väger också för mycket för en vanlig cykel (satt sönder sambons för något år sen vid lägre vikt än idag!) och simning är inget jag öht ens tänker utföra då det inkluderar besök på mitt favorit-objekt att ha fobi för: Äckelbadhus.
Nej promenader och därtill om det blir möjligt löpning är målet för mig. Det är mina sätt att motionera helt enkelt även om de också är fysiskt olämpliga uppenbarligen.
Det som jag tvingas göra är att motivera mig även när det inte går som det är tänkt. Efter en tids promenerande så kommer benhinneinflammationen som ett brev på posten. Således måste jag ha ett alternativ. Det lutar åt att jag tar hem en gammal motionscykel. Jag vet att jag har svårt att motivera mig att sätta mig på den, men jag måste. Så himla jobbigt är det inte att offra en stund på cykeln. Därtill helt enkelt bara äta lite mindre av det goda. Dra ner på kalorierna på klassisk manér.
Jag har nämligen en ideal livssituation för det här. Jag är hemmaföretagare och hemmapappa. Jag kan liksom inte klaga över tidsbrist. Det är bara enfaldigt att göra det.
Lite mind over body och man kommer långt. Eller ja, man måste ta hänsyn till kroppen såklart. Lite av det är poängen jag skall försöka framföra här: Om man försöker plåga sig på fel sätt – så funkar det heller inte i längden.
När jag skriver denna text, i slutet av juli 2012 så har jag efter 1.5 veckors kontroll av ätandet och ökat promenerande gått ner ca 5 kg. Från 135 kg till 130.
Målet är att komma under 100. Tills nästa vår. Med den här bloggen som offentligt samvete och protokoll tänkte jag se ifall det går.
